Birger Johansson – Axplock från verksamheten: Axplock.pdf

Stig Jonsson – Minnen från tre decennier: Minnen.pdf

1920-talet – nöjesklubb blev sportklubb, riksidrottsförbundets 2000:e medlem

Redan 1925 bildade byns ungdomar Vuollerims Nöjesklubb på uppmaning av pensionerade polisman Rodin och sågställaren Gustaf Adolf Johansson. Namnet visade sig dock mindre lämpligt, inte minst då man mötte andra fotbollslag, och därför ändrades föreningsnamnet till Vuollerims Sportklubb, VSK, då föreningen ombildades 1927 med Valdemar Lundström som klubbens förste ordförande. VSK anslöts till Svenska Riksidrottsförbundet som förbundets 2000:e klubb, vilket premierades med gratis registrering och en egen medaljstans. Första fotbollsplanen anlades mittemot nuvarande Vuollerim 6000 år och där spelades många matcher i slutet på 1920- och början på 30-talet.

1930-talet – framgångsrika skidåkare, pengabrist och festplats på Perudden

Då faktor Burström från Sudok tog vid som ordförande följde en tid med duktiga skidlöpare som deltog i de flesta tävlingar i länet. Första Vuollerimloppet kördes 1931. Tävlingsverksamheten kostade dock stora pengar och våren 1935 hade klubben ett underskott i kassan på 3 200 kronor. Rejält mycket pengar i tider då dagsförtjänsten låg mellan 5–6 kronor.

För att råda bot på den ekonomiska krisen upplät byamännen mark till en festplats på Perudden, där nuvarande Vuollerim 6000 år finns. Där byggdes två dansbanor och stånd för servering och försäljning. Invigningen i juli 1935 blev stor succé och den första festen lämnade ett överskott på 1 500 kronor. Danser och fester kom lång tid framöver att bli största inkomstkällan.

1937, samma år som Ture Sandling deltog i SM i Örnsköldsvik, bildas en skidsektion kallad vinteridrottskommittén. Samma år fick Rutger Sandling tillåtelse att sälja korv på VSK:s festligheter, vilket han gjorde ända till 1983. Rutger Sandling levde mellan 1910–1996. Han ägnade hela sitt liv för VSK ända från starten 1927 till hans bortgång 1996. Vid sin bortgång visade det sig att Rutger testamenterat 396 000 kronor till VSK, som efter gåvoskatt blev 265 000 kr. Han är den störste enskilde bidragsgivaren till VSK. I dag finns Rutger Sandlings minnesfond och stipendium till gagn för andra som, likt han, brinner för idrott.

1938 får pojkar under 15 år bli medlemmar, men inte flickor.

1940-talet – teaterverksamhet, ny fotbollsplan och slalomplaner

1942 ingår teaterverksamhet i VSK och 1945 inrättas en ny fotbollsplan, där nuvarande gräsplan ligger. 1946 ansöker man om medel hos Norrbottens Idrottsförbund för iordningsställande av slalombacken, men det skulle dröja innan backen kunde bestigas annat än med starka ben.

1950-talet – fotbollen dominerar men hockeyintresset tar fart

På 1950-talet dominerade fotbollen men även skidor, cykel och friidrott hade många utövare. Hockeyintresset tog också fart. 1956 fick VSK ett plank av Vattenfall till ny sarg och hockeybanan placerades där Rimhallen nu står, för att sedan flyttas redan efter ett par år.

1958 var medlemsantalet 125 män och 25 kvinnor samt 40 ungdomar under 15 år. Målet var 300 medlemmar. Det året planerades den första jordplanen. Den hyvlades på förmiddagen, målen spikades ihop och på kvällen var den första fotbollsmatchen.

1960-talet – Vattenfall gör slalombacken

En höstdag i början av 1960-talet träffades Porsibyggets arbetschef Åke Holmgren och driftchefen Åke Rudin på Bomyrberget, ett konstruktivt möte som resulterade i att slalombacken äntligen fick både belysning och lift. Ett enormt frivilligt arbete lades ner i backen, bland annat innebar de gjutna fundamenten i den branta sluttningen ett styvt jobb. För att klara driften gällde insats av en frivillig familj per vecka. Liftskötaren gick under resten av 1990-talet omkring med en konduktörsväska på magen, som skänkts från Stockholms Spårvägar efter ett rundhänt löfte om fri åkning för Spårvägens personal i obegränsad tid. Ingen har ännu gjort anspråk på den fria åkningen.

1970-talet – Ny sporthall och full fart i slalombacken

Rimhallen tillkom också till stor del genom frivilliga insatser. Även här var driftchef Rudin aktiv, inte bara då han ingick i bottenplattans gjutarlag, han tiggde också olika bidrag i sitt breda kontaktnät, bland annat ordnade ASEAS dåvarande VD Curt Nicolin med gratis material till hallens belysning. Till invigningen 1973 kom Vattenfalls generaldirektör Jonas Norrby upp tillsammans med motionerande Vattenfallsdamer som bidrog till invigningsprogrammet. Ungefär samtidigt började gräsplanerna byggas om, vilket också innebar mycket jobb.

Till backen kördes bark från timmeranläggningen och tack vare det kunde man ”åka på rimfrosten”. Bomyrberget var den backe i Norrbotten som öppnades först varje säsong. Dalstugan i slalombacken brann 1976 men en ny stuga stod på plats inför säsongen 1977 tack vare frivilligt arbete och slantar från Vattenfall. Tack vare bygdemedel finansierades en ny lift 19 77–78, vilket även det var ett stort projekt, och en bra begagnad pistmaskin inköptes som ännu finns i drift.

Det frivilliga engagemanget var stort och mycket tävlingsverksamhet ägde rum i slalombacken, främst mellan 1975–1985. Ungdomstävlingar arrangerades för upp till 400 ungdomar, men även seniortävlingar. Syskonen Sundqvist, Monica och Anders, var två av många profiler som skördade segrar runtom i länet.

1977 arrangerades SM för äldre juniorer, gemensamt med Storklintens – ett arrangemang utöver det vanliga.

1980-talet – fotboll och löpning

Åttiotalet var fotbollens och terränglöpningens decennium. Med både A- och B-lag i fotboll fanns det många matcher att bevaka på både hemma- och bortaplan. Bingolotterna gjorde entré och lottförsäljningen engagerade sektionerna som på så sätt kunde dra in värdefulla slantar till verksamheten. Byn var noggrant indelad i distrikt och nåde den sektion som knackade dörr i fel.
Serietävlingar i terränglöpning, som anordnades i Vuollerim, Kåbdalis, Jokkmokk, Randijaur och Porjus, anordnades en gång i veckan under sommarsäsongen och lockade ett stort antal tävlande och motionärer.

1990-talet – långlopp, ungdomsfotboll och halfpipe

Maratonlöpning lockade och allt fler vuollerimbor upptäckte denna kraftmätning. Bonden i byn, ordförande i VSK under 90-talet, Bernt Öberg, var en av dem som bestämde sig för att åtminstone springa ett maratonlopp – och då helst i London. Vid 46 års ålder började han träna och 1990 gjorde han sin första mara i den engelska huvudstaden på drygt 3 timmars tid. Loppet kom att följas av ytterligare 27, bland annat i Marrakech, Wien, Berlin, Paris, Aten och New York. Fast det var tufft den gången han saknade avbytare i ladugården och var tvungen att hinna med maratonloppet i Stockholm mellan morgon- och kvällsmjölkningen.

Under nittiotalet exploderade snowboardintresset och VSK hade många duktiga ungdomar som tävlade. Med försvarets hjälp byggdes först en liten och senare en stor halfpipe. Snökanon införskaffades och på så sätt säkrades snötillgången och säsongen kunde förlängas.
Hockeysektionen som legat vilande ett par år återupptog verksamheten 1994 och till glädje för en ny generation hockeyungdomar. Damlaget i fotboll skördade segrar, många ungdomsfotbollslag tränade med Piteå Summer Games som efterlängtad morot och den traditionella damgymnastiken fick konkurrens av både workout och step-up. Något som även A-laget drillades i.